SAS DATA - Epoken Charlie 1964-1970 

Jag kom tidigt (omkring 1950) i kontakt med maskinell databehandling och utvecklade ett hålkortssystem för störningsstatistik - se avsnittet om TK-tiden. 1958 deltog jag i en programmeringskurs för IBM 650, som var den första datamaskinen för administrativ databehandling som fanns på marknaden. Omkring 1960 hade SAS beställt en större IBM-anläggning men den annulerades i samband med jetkrisen. Omkring 1963 skaffades en IBM 1401, och då jag överflyttades till avdelning FE gick jag på en programmeringskurs på denna maskin, sedan följd av kurser på IBM 1410. Avsikten med min förflyttning till FE var att jag skulle ta reda på förutsättningarna att använda databehandling på verkstadssidan. 

Tore Vidén	Carl Reuterskiöld

Tore Vidén hade ett motsvarande uppdrag för materialsidan. Den enda utbildning som fanns vid denna tid gällde programmering, men våra arbetsuppgifter gällde mer att analysera och specificera vad som skulle programmeras. I maj deltog jag i den första kurs IBM ordnade i det område som senare skulle kallas systemering.

Den första maj 1964 sammanfördes all personal på SAS som på olika sätt arbetade med databehandling till en gemensam dataavdelning med 
Charlie Reuterskiöld som chef. Huvudinriktningen var att programmering skulle ske i Köpenhamn och systemering i Stockholm. Vi var 5-10 personer på systemavdelningen - de flesta kom från linjefunktionerna och hade lång praktisk erfarenhet från de olika verksamhetsområdena inom SAS. Chef för systemavdelningen var en norrman, Per Sletten.

En liten episod som belyser förhållandet mellan datasidan och brukarna under de första åren: Charlie hade sänt ut en förfrågan om någonting till huvudavdelningarna där bl a Björn Törnblom skulle svara. Björn kom med Charlies meddelande till mig och ville ha ett förslag till svar. Jag skrev ihop någonting som Björn undertecknade. Efter ett tag kom Charlie till mig med Björns svar och ville att jag skulle formulera ett svar tillbaka. I två-tre varv skötte jag korrespondensen mellan Charlie och Björn och avslutade med att båda var nöjda.

Databehandlingens utveckling inom SAS har jag beskrivit i en bilaga till en uppsats med titeln "Glimtar i backspegeln". I denna uppsats vill jag i fortsättningen berätta om min medverkan i denna utveckling liksom en del remarkabla händelser i anslutning till detta arbete.

Kartläggning i Oslo och Köpenhamn - Tore Vidén hade med hjälp av Stanford Research Institute (SRI) fått en plan över materialsidan utarbetad och jag hade börjat skissa på ett system för verkstadsrutinerna. Gemensamt bestämde vi att tillsammans koncentrera oss på materialsidan och rutinerna kring inköp och lagerhållning. Som skrivits ovan fanns det 1964 ingen etablerad metod för systemering. IBM hade en liten skrift med idéer om hur kartläggning av befintliga manuella system skulle utföras. Där visades en serie blanketter, där systemet skulle dokumenteras för senare analys. Vi kopierade IBM-blanketterna och lät trycka upp ett ordentligt antal block med blanketter. Av olika skäl ville vi börja i Oslo. Vi fyllde en stor resväska med blanketter och for så utrustade till Tekniska basen i Oslo. Efter en kort introduktion gav vi oss ut till materialplanering och lager och började fylla våra blanketter med uppgifter. Efter ett par dagar satte vi oss ner för utvärdering av arbetet. Det var beklämmande. Resultatet motsvarade kanske en promille av allt som skulle dokumenteras och det skulle ta oss år att fullfölja jobbet. Dessutom hade vi ingen idé om hur materialet kunde användas i det fortsatta arbetet.
På någon dag utvecklade vi en egen metod baserad på ett flödesschema med några få symboler, kompletterat med kopior av de formulär som brukades i verksamheten. Nu gick det inte bara betydligt snabbare, utan en handläggare/uppgiftslämnare fick ofta för första gången se sin rutin dokumenterad och kunde följa den fortsatta behandlingen på en annan avdelning. Vi fick dessutom tillfälle att informera och få tips om problem kring verksamheten. Tore, jag och Rolf Byström var i Oslo 4-5 dagar i veckan nästan hela hösten -64. Med kartläggningen som bas kunde vi sedan specificera ett antal delsystem för fortsatt utveckling. Kartläggningsmetoden ansågs så framgångsrik att jag på våren/sommaren under några månader ledde en grupp som kartlade fraktsystemet i Köpenhamn.

Verkstadssystemet tar form - Med analysen av Oslokartläggningen i bakhuvudet kunde jag komplettera mina skisser över ett verkstadssystem, göra grova lönsamhetskalkyler och presentera resultatet för Överingenjörerna i december 1965. Det blev grönt ljus för att gå vidare med att "sälja in" konceptet bland produktionsfolket och organisera arbetsgrupper för det fortsatta arbetet. Parallellt med detta började jag att tillsammans med materialplanerarna arbeta fram en specifikation för en komponentkatalog (ett delsystem inom Tores materialprojekt).

Komponentkatalogen - Frågan om dator för drift av det kommande materialsystemet diskuterades livligt. IBM hade kommit med sin 360-modell och hos Univac var 494 ett intressant alternativ. 494 bedömdes som lämpligare när det gällde kommunikation. De IBM 1410 som användes för platsbokningssystemet behövde ersättas och både där och för materialsystemet var det ju fråga om användning av terminaler. Resultatet blev att SAS beställde två Univac 494 och materialsystemet MATS skulle utvecklas för 494. En IBM 360-30 hade beställts för en del rutiner i Stockholm. Det fanns ett stort behov av komponentkatalogen och vi bedömde att det skulle ta för lång tid att vänta på 494. På våren 1966 var jag klar med programmerings-specifikationerna för katalogen och i oktober gick systemet i drift. Katalogen har modifierats ett par gånger, men var fortfarande i drift då jag jag gick i pension och var då SAS äldsta datorapplikation.

Fortsatt MOPS-arbete - Då komponentkatalogen var klar kunde jag på allvar ägna mig åt verkstadssystemet. Det formerades en projektgrupp, en användargrupp och en styrgrupp. Projektet fick namnet MOPS (Maintenance and Overhaul Planning System). En kartläggning startade, där folk från Köpenhamn och Oslo kartlade rutinerna i Stockholm och tvärtom med det syftet att underlätta samarbetet mellan verkstadsbaserna, så att man kunde enas om kraven på det nya gemensamma systemet. Med kartläggningsmaterialet som bakgrund utarbetade jag en funktions- och informationmodell över hela MOPS-området utan koppling till den befintliga verkstadsorganisationen. Den kallades masterplan, men arbetssätt och resultat påminner starkt om det som mer än tio år senare blir en verksamhet som kallas datamodellering.

Univacsystemet	Lars Persson

Nödströmanläggningen i Köpenhamn - Kravet på 24-timmarsdrift fanns tidigt hos SAS och redan 1965 började man bygga en kraftfull nödströmanläggning i Köpenhamn. Anläggningen byggdes ut i flera steg med de risker som alltid finns då hopkopplingar skulle ske mellan den nya och den gamla anläggningen. Univacsystemet hade flera stora och dyrbara trumminnen. Några gånger hände det att dessa trumminnen förstördes vid de omkopplingar som gjordes. En vacker dag hade man orsakat skador för flera miljoner kronor och Univac vägrade att starta upp anläggningen på nytt. Det försatte SAS i en mycket kritisk situation då bokningssystemet drabbades. Univac krävde att det alltid skulle finnas en ansvarig person vid nödströmanläggningen som kunde bedöma och ge tillstånd till de omkopplingar som behövde göras. Konstruktören av anläggningen - Lasse Persson - var naturligtvis en person som hade önskade kvalifikationer, men här gällde det skiftgång dygnet runt. Datachefen Charlie Reuterskjöld var hårt pressad av VD Karl Nilsson. Så fick Charlie se mig i korridoren och utbrast: "Du är ju elingenjör. Far ner med nästa plan till Köpenhamn och hjälp Lasse P. Känner du någon mer som kunde fara dit?", "Bertil Ekestam är ett förslag". Med påtryckning från Karl Nilsson gav man med sig på Arlandabasen och några timmar senare var också Ekestam i Köpenhamn. Sedan vi fått nödig information gick vi treskift i källaren under datorhallen. Datorerna kunde åter startas och efter ungefär en månad var arbetena i nödströmanläggningen klara.

För mig var det extra besvärligt då jag höll på att färdigställa vår villa i Hässelby. Bl a hade jag beställt mattor som jag skulle lägga in under ett veckoslut. Jag ville fara tillbaka åtminstone över detta veckoslut, men Charlie förklarade: "Det finns hundratals med människor som kan lägga in mattor, men i Köpenhamn duger bara tre" och så fixade han att en mattläggare infann sig i Hässelby och ordnade det hela. Då övningen var över presentades jag med en jättefin radio och Ekestam fick en bandspelare.

Tillfällig systemchef - Omkring 1966 slutade systemchefen Per Sletten och efterträddes av Lasse Enkler.

Lasse var synnerligen kompetent med utbildning både som civilingenjör och civilekonom. Men han ville bättra på sina kunskaper ytterligare och tog ledigt för att studera flygekonomi i USA. Lasse var borta drygt ett år. Från den 1 september 1968 till ungefär januari 1970 fungerade jag som systemchef på SAS, samtidigt som jag ledde MOPS-arbetet.

KSSU-samarbete - I december 1969 tyckte SAS tekniske direktör Björn Törnblom att jag skulle presentera tankarna kring vårt MOPS-system för KSSU-gruppen (KLM, SAS, Swissair och det franska bolaget UTA). Flygbolagen beslutade att tillsätta en arbetsgrupp för samverkan kring ADB-system för verkstadssidan. Jag blev SAS representant i gruppen. Den träffades regelbundet och Göran Agnekil kom också med från SAS. Vi bestämde oss för att göra en gemensam specifikation för en fiktiv bas som utgjorde en mix av de fyra flygbolagens verkstäder. Arbetet bedrevs intensivt och efter några månader tog vi kontakt med leverantörer av terminaler för verkstadsbruk och diskuterade pris och leveranstider. Vi kallade ihop överingenjörerna och datacheferna för de samverkande bolagen och bad om grönt ljus för att fortsätta. Men då blev det stopp - så här långt hade man inte väntat sig att vi skulle gå. Men fortsätt att träffas flera gånger per år och byt erfarenheter, men ta inga initiativ till djupare samarbete. På den vägen fortsatte vi att träffas fyra gånger per år med två representanter från varje bolag. Deltagarna byttes ut ibland och frekvensen på träffarna minskade. I december 1982 avtackades jag efter att de sista åren bara sporadiskt ha deltagit. Jag vet inte hur länge man fortsatte att träffas, men utgår ifrån att mötena upphört nu (1997).

Charlie Reuterskjöld slutar och Toralv Korsvold tar vid - Omkring 1970 slutar Charlie på SAS och flyttar till American Airlines. Efter något år blir han datachef för American Express och bygger ut deras datanät baserat på erfarenheterna på SAS. 1973 kommer nästa jobb för Charlie, som blir att bygga upp bankernas gemensamma datanät Swift.

En mindre omorganisation skedde på datasidan inom SAS och den tidigare chefen för kommunikationsavdelningen, Toralv Korsvold, blev ny datachef.

Previous Content